• Läsarna delar med sig/gästblogg

    Melinda – En rolig händelse som hon sent kommer glömma!

    Hej alla fina följare här på Beckas blogg!
    Jag heter Melinda & är en snart 16 årig tjej som kämpat riktigt hårt med det mesta i livet. Under nästan 2 års tid så var jag på sjukhuset varje dag för att hälsa på min pappa. Kämpat med att klara av skolan & kunna komma in på gymnasiet. Just nu mår jag hyfsat har ungefär 3 månader kvar av högstadiet sen börjar jag gymnasiet. Mer kan ni läsa på min blogg. Lägger en länk i slutet.

    Först & främst vill jag tacka becka att jag får lov att Göra detta! Becka du är en fantastik människa alla borde ha en vän som du!❤️
    Jag fick äran att skriva en om en händelse jag aldrig kommer glömma. Som vissa kanske vet har jag förlorat min pappa, men denna gången ska jag skriva om en rolig sak!

    Det var när jag fyllde 15. Min morbror skulle få ett barn, som var beräknat i september. Jag fyller år den 23 september. Just den dagen så hade vi kalas & vi har ganska många, vi hade riktigt kul. Vi åt massa mat & sen fikade vi. Jag har riktigt glad att jag äntligen fyllde 15 år. Jag hade väntat på den dagen så länge. Man får öppna paket, träffa sin släkt & mycket mer
    När alla kom kände jag att det blev jobbigt då det var min första födelsedag utan min pappa. Men jag kände fortfarande att jag klarade av det, han fanns vid mig hela tiden. Vi pratade om gamla minnen & så.
    Lite senare på kvällen så gick jag & la mig för jag var riktigt trött efter en riktigt bra dag.
    Så fick min mamma ett samtal om jag hade fått en ny kusin på min födelsedag. Jag hade somnat så jag visste inte om det förrens dagen efter❤️
    Jag blev riktigt glad att jag hade fått en kusin på min egna födelsedag & skulle nu dela födelsedag med min kusin.
    Detta var en riktigt bra dag & ett bra slut.
    En annan sak jag aldrig kommer glömma är när jag konfirmerades, jag kan skriva mer om det på min blogg.
    Men den dagen glömmer jag aldrig!!❤️❤️

    Min blogg hittar nu här:
    Nouw.com/Ettbättreliv
    Jag skriver lite om mitt mående, hur det kändes att förlora en förälder & massa mer❤️

    Stort Taack igen Becka!!❤️❤️
    Du är en fantastik person!❤️

  • Läsarna delar med sig/gästblogg

    Jennifer – Gastric Bypass

    Jag minns det som igår när jag satt vid köksbordet den där dagen i slutet av November 2012 och skrev min egenremiss till Landskronas lasarett. Jag fyllde i vikten på 120 kilo och längden på 164 cm.. Jag ansökte om en gastric bypass operation via Region Skåne!

    Det tog inte lång tid innan bollen var i rullning. I Januari 2013 var jag på första besöket på sjukhuset för att se om jag uppfyllde kriterierna, och det gjorde jag så jag fick en OK stämpel med mig där ifrån. I slutet av februari så var jag på möte nummer två som var mer ett informationsmöte. Där fick jag även veta min operationsdag samt hur mycket jag skulle gå ner i vikt. Den 17 April och jag skulle gå ner 5% av min vikt.

    Den första Mars började jag kämpa med att gå ner de här 5%. Jag trodde det skulle vara jätte kämpigt. Jag levde på kött och sallad samt powerwalkade flera kilometer varje dag. Jag skippade allt som hade med sötsug att göra. Den 1 April hade jag gått ner mina 5% och jag fick ett tidigare operationsdatum; 10 April kl 07:00 skulle jag befinna mig på sjukhuset i Simrishamn.

    Sagt och gjort så stod jag innanför sjukhusets dörrar kl 7 den 10 april.. Jag åkte upp till rätt våning och fick tillgång till mitt rum. Klockan 13:00 gick jag in i operationssalen och fick lägga mig på operationsbordet. Det sista jag minns där ifrån är att läkaren säger: När du vaknar upp så har du ett helt nytt liv framför dig! Sov gott!

    När jag öppnade ögonen på uppvaket så visste jag inte riktigt vart jag var eller vad jag hade gjort, men jag blev erbjuden en kopp kaffe och en macka. Jag tackade ja till kaffet som den kaffekärring jag är.

    Jag fick inte lov att åka hem förrens jag hade gjort mina behov på toaletten så dagen efter kom Micael, Marcus och Ida ner till Simrishamn och hämtade mig. Jag hade så ont i magen så när jag gick så såg det ut som att jag var 90 år gammal och det påminde Marcus mig om ett x antal gånger och han frestade mig med Snickers.

    Väl hemma så började min viktresa på allvar med små portioner mat, blodpropps förebyggande sprutor och powerwalks.

    Idag är det 5 år sedan jag opererades och jag har gått ner sammanlagt 60 kilo. Jag har inte haft några komplikationer alls. Jag hade lite löshud på magen, lite gäddhäng och brösten finns inte kvar.. Jag har ansökt en ett bröstlyft som jag hoppas ska gå genom, men det endra rör mig inte. Jag är nöjd med den kampen jag har gjort!

    Jag kan äta allt utom klibbigt ris och riktigt kladdig kladdkaka, jag dumpar deluxe på det!
    Jag ångrar inte för en sekund att jag gjorde denna operationen även fast jag har fått massa kommentarer att jag valde den ”lätta” vägen.. Vadå lätt väg? Det är en lika svår väg som den ”naturliga” vägen inom viktminskning. Folk som inte har gjort denna operationen vet inte vad de pratar om. Det är oftast de ovetandes som anser att de har rätten att yttra sig/klaga..

    Nu fortsätter min kamp om att behålla min vikt, för ja jag kan gå upp alla kilona igen om jag inte sköter mig. Jag håller på att lägga upp ett kostschema samt planerar inför hemma träning.

    Kika gärna in hos mig och följ min resa; Http://missjennifer.se

    Puss & kram!
    Jennifer!

  • Läsarna delar med sig/gästblogg

    Lina – Skönhetsoperationer

    Hej! Lina heter jag och bloggar på http://linathor.se. Jag skriver mycket kring mig och mina barn, våran vardag och allt som hör till.

    Jag har fått äran att gästblogga hos underbara Becka med ämnet skönhetsoperationer. Som idag nästan känns tabubelagt. Det är nästan ingenting man pratar öppet om. I dagens samhälle växer skönhetsoperationer mer och mer för varje dag som går. Vilket jag tycker är både bra och dåligt, alla bestämmer över sin egen kropp och är det faktiskt något man är missnöjd med så kan man faktiskt få hjälp med det. Precis som jag fått, jag har igentligen gjort två skönhetsoperationer, vet inte ifall den ena räknas som det men antar det. Jag föddes skelögd, det är något jag i yngre dagar har mått väldigt väldigt dåligt för. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit mobbad och men folk har använt det ”snea” ögat och sagt väldigt elaka ord när man tex blev osams i mindre ålder. Sneöga, skelöga, miner där man härmat mig, vilket tog väldigt hårt på mig. När jag var liten fick jag använda mig utav lapp men det var ingenting som gjorde någon skillnad tyvärr. I högstadiet tog jag själv tag i att få en operation. Idag skelar jag inte alls men är jag väldigt trött kan det komma fram. Har även än idag svårt att se folk rakt in i ögonen under längre stunder då det fortfarande sitter i som vana.

    Jag har även gjort en bröstoperation, år 2012.
    Mina bröst är igentligen ingenting jag mått lika dåligt som med ögat, men det har ändå varit jobbigt att inte ens kunna fylla ut en bh, ha den där snygga bikinin eller tröjan för att man inte har något att fylla ut det med. Tillslut bestämde jag mig för att faktiskt ta tag i det. Jag bokade en konsultation och hade därefter en operation inbokad två veckor efter. Väldigt spontant men ändå något jag velat göra så många år. Jag la inte i mer än 375 ml i varje bröst och är idag nöjd. Inte för små, inte för stora. Stunden efter är den värsta jag varit med om men är idag så nöjd att jag faktiskt valde att göra de. Efter två graviditeter är dom inte exakt som de såg ut innan men det får man räkna om. Och om några år (fy) ska implantaten bytas ut.
    Det var lite om min lilla historia bakom skönhetsoperationer. Jag tycker att var och en bestämmer och gör precis som man själv vill och ska inte lyssna på vad folk säger. Det är du och din kropp som bara DU bestämmer över. Ingen annan. Jag uppmuntrar absolut inte till skönhetsoperationer men finns det något man faktiskt mår riktigt dåligt över och kan göra något åt det finns det faktiskt alternativ man kan överväga. Sen finns det alltid de som väljer att överdriva, eller rättare sagt att man blir storleksblind. Till en normal gräns tycker jag att det absolut inte är några fel. Självklart finns det även en del risker med att göra dessa operationer, jag slapp vilket jag är mycket glad för.

    Ha en fin dag, Kram Lina!

  • Läsarna delar med sig/gästblogg

    Melinda – Att va i en familj där våld & hot förekommer

    Först vill jag bara säga stort Taack till Becka att jag får lov att göra detta! Du är en underbar person! Alla borde ha en vän som dig❤️

    Hej på er! Hoppas ni mår bra som följer Becka!
    Jag har fått äran att skriva om hur det är att leva i en familj där hot och våld förekommer.

    Jag är en 15 årig tjej som bor tillsammans med min mamma och Min tvillingbror i Helsingborg, redan 2007 var jag med om att mitt hus brann ner till grunden och vi Hade ingenstans att bo. Men sen 2016 förlorade jag min pappa och 13 månader senare förlorade jag Min gammelmormor.❤️💔

    I min familj har det förekommit både våld och hot. Särskilt hot.. våldet har kommit ifrån min bror att han slår både mig och mamma när han väl blir arg så blir han verkligen arg och då brukar han ta ut ilskan på mig om han har bråkat med mamma..😥
    Min mamma brukar tycka att det är bättre om han tar ut våldet på henne! Så ibland är det jävligt jobbigt att det är så, men eftersom min pappa gick bort 2016 så har jag ändå vant mig vid det men det blir ju jobbigt. Ja socialen e inblandad så det är lugnt.
    Hotet brukar komma från både mamma & Brorsan och det är riktat mot mig nästan hela tiden. Jag har fått höra allt från. "Snälla gå och dö så skulle jag mår mycket bättre, det är bättre om du tar självmord..” & mycket mycket mer! Det känns riktigt jobbigt att få höra det och sen att det inte blir bättre. Detta drar ner mig så jävla mycket, svårt att jobba i skolan, men min har en som är med mig nästan varje lektion som vet hur allt ligger till hemma. Även min mentor vet hur allt ligger till och vi brukar snacka om hur allt går. Men nu på sista tiden har det varit extra mycket hot, min bror och mamma har bråkat mycket och det har sen gått ut över mig om jag säger minsta lilla till som typ när vi sitter och äter så, slutar det med att dom fortfarande bråkar och börjar skrika och hota mig. Dom senaste gångerna har jag fått höra ” snälla flytta hemifrån för det hade varit mycket bättre, flyttar du inte inom 2 dagar så kan du lika gärna gå och dö”
    Då känner jag att det nog blir bättre om jag Kanske åker och träffar en kompis istället för att sitta hemma på mitt rum och höra dom mata ut ord mot mig hela tiden. Har väldigt mycket kontakt med min gudfar, min mammas kusin. Vi pratar nästintill varje dag. Min mamma vet att vi pratar men inte om vad, och kommer aldrig få reda på det. Jag försöker dagligen prata lugnt med mamma och prata om hur jag mår och hur jag Känner.

    Stort Taack igen Becka för att jag fick skriva detta❤️ becka du är en underbar person! ❤️❤️
    Ni kan följa mig på min blogg där jag skriver om mitt liv hur det kändes att förlora min pappa
    Melindas blogg hittar ni här

  • Läsarna delar med sig/gästblogg

    Sofia – Hur är det att vara ensamstående när inte den andra föräldern existerar!

    Hej,

    Nedan kommer texten till blogginlägget! Hör av dig om du vill att något ska ändras.

    Hur är det egentligen att leva som ensamstående där den andre föräldern inte är delaktig? Är det guld och gröna skogar varje dag?

    Nej! Det är verkligen inte lätt alla dagar i månaden att var helt ensamstående. Man får ta varje trotsutbrott, varje raseriutbrott, varje gråt och varje sjukdom själv. Hur mycket man än älskar sitt barn, så får man faktiskt erkänna att det är jobbigt ibland. Varje dag är inte guld och gröna skogar. Vabbar man ett par dagar så märks det direkt på lönen till exempel, men man anpassar sig, man väljer att lägga budgeten på saker som är viktiga och man gör inte en massa onödiga köp.

    Jag har varit ensamstående och varit själv med Tuva-Li sen hon föddes, oktober 2015. I år blir hon tre år och hon har aldrig träffat sin pappa på dessa tre åren, det är inte för att jag inte vill, det är faktiskt hans val. Han valde, cirka fyra månader efter att hon hade fötts, att skriva ett brev och förklara för familjerätten och mig att han inte ville ha någon kontakt med henne. Han vill inte heller veta hur hon mår, hur det går för henne i livet och så vidare.

    Jag är ensamstående på heltid och jag tar sällan hjälp av någon avlastning från släkt och vänner. Dels för att jag personligen känner att jag inte vill vara till besvär, när det gäller barnpassning. Sen vill jag bevisa för andra som är i min situation, där andra föräldern inte är delaktig, att trots de jobbiga stunderna så överväger alla bra stunder dem. När Tuva-Li har trotsat en hel dag och jag känner hur luften sakta går ur mig, så räcker det att hon kommer fram till en, kramar om och säger ”älskar dig”.

    De där små detaljerna gör det hela värt, trots livet som ensamstående på heltid. Trots varje raseriutbrott, varje trotsperiod, varje VAB-period så är livet som ensamstående inte helt fel alla gånger. Jag slipper ta diskussionen kring vilka skolor hon ska gå på, jag behöver inte få en signatur på en massa papper när sparkonto ska öppnas. Jag får ta alla beslut själv och jag får uppfostra min dotter, att visa henne vad som är rätt och fel här i livet.

    Med vänliga hälsningar

    Sofia Werlin

  • Läsarna delar med sig/gästblogg

    Sara – Att leva med barn med funktionsnedsättning

    Hej hej .
    Jag heter Sara & är 27 år gammal & bor ensam med min son som är snart åtta denna sommaren . När han var ett år så märkte dom i min närhet att min son inte riktuigt var som alla andra men som mamma vill du aldrig se sanningen eller inse att din son inte är som alla andra … Det gick en tid & det blev värre och värre först med humöret & även nätterna som inte blev så mycket sömn … Jag som mamma blev tröttare och tröttare & det blev att man blev snällare och snällare … Men när man väl insåg och tog tag i det så blev det att ringa till bup & började alltid där igenom . Det visades sig att min son hade ADHD & agsisation problem .

    Att leva med ett barn med denna problimatiken är inte riktigt lätt alltid .
    Man måste ha fasta rutiner & ett bra tålamod & allt det är inte alltid så lätt alltid .
    När man själv jobbat 100% och allt ska gå ihop för att få ihop mat på bordet & betala hyran och få rena & hela kläder . Det krävs mycket tålamod och man är inte mer än människa som ibland inte alltid är på topp . Det är jobbigt för det kräver mycket uppmärksamhet man lägger all sin tid på sina barn . Jag som är ensamsåtende får fixa allt själv & man får inte direkt någon hjälp med saker i skolan och det är inte alltid det lättaste .
    Man har redan blivit dömd av vissa föräldrar med att ens son inte är som alla andra .
    folk tittar på en i stan när dom får sina utbrott & lägger sig ibland och skriker för dom inte får som dom vill … Så tänker ni säkert detta ligger ju mycket hos en förälder & ja det gör det men ibland är man för snäll helt enkelt & man gör så gott man kan man orkar inte alltid ta en av fajterna för som dom säger man väljer sina fajter ….

    Det som har blivit bättre med tiden är att sen min son fick hjälp med sin medecin så har han blivit mycket lugnare & mer kärleksfull & kan koncentrera sig i skolan och det blir bättre och bättre för som dom brukar säga dom blir ju äldre & lär sig att beharska sig .

    Jag hoppas med tiden och att den tiden kommer snart så min son får komma in på resurskolan & få den hjälpen han behöver & framför alltid får vänner som är vänner & inte folk som mobbar honom när det inte passar dom & att min son kan få vara sig själv och bli acspeterad för den han är …. Att se att ens son inte alltid har så många vänner som dom andra popolära barnen har är inte alltid roligt när ens son kommer hem & säger " mamma jag får inte vara med och spel boll med dom andra för dom inte gillar mig " Ja det är inte alltid lätt att höra som mamma . Att vara barn i dagen samhälle är inte alltid lätt – Barn är riktigt elka ibland & speceillt om dom vet att någon lätt bli arg då är det roligt att reta upp …
    Men jag hoppas att allt blir lättare med tiden för min sons skull jag kommer aldrig lämna honom kommer aldrig sluta älska honom fast han ibland gör mig gråthårig så är du mitt allt min bästa vän & min prins samt min underbara son ….

    Tusen tack för att du ville dela med dig av detta Sara, en helt underbar story. Jag önskar er all lycka till!
    Saras blogg man ni hitta här ❤️
    In och besök den för att följa med i hennes vardag!

  • Läsarna delar med sig/gästblogg

    Gästblogg – Jeanette

    Hälsa, gemenskap och välbefinnande. Tre ord som de allra flesta vill ha mer utav. När barn är små påverkas alla val av vad vi som är föräldrar bestämmer ​åt barnen. Att skapa en god grund och bra vanor tidigt i livet ge bättre förutsättningar i framtiden.

    Gängbråk, ohälsa och utanförskap kan lättare undvikas om man faktiskt tidigt i livet ger barnen en aktivitet att sysselsätta sig med.

    När vår son blir lite större så är det jätteviktigt för oss att han väljer någon form utav fysisk aktivitet, det spelar ingen roll vad men att få gemenskap utanför skolan underlättar för de barn som kanske inte alltid har det så lätt med vänner i skolan. Att fysiskt får röra på sig förbättrar hälsan och gör att när de senare vill sitta med Ipaden, inte ger oss som föräldrar lika dåligt samvete. Men också att utöva något gör att man får en kontinuitet, att man måste passa tider och gör att man måste anpassa sig till gruppen. Alla dessa är bra egenskaper när man sen kommer ut i arbetslivet.

    För barn som växer upp där mycket gäng finns undviker man att barnet är uttråkad och understimulerad- detta är annars något som kan trigga ett barn att söka sig till gäng. Tillhör man redan en grupp har man inte behovet att söka sig till andra helt enkelt.

    I en tid där övervikt bland barn ökar ohälsa är det så oerhört viktigt att barnen kommer ut och rör på sig. Vem vill inte att ens barn ska hålla sig frisk och leva längre?

    Så jag hoppas ni föräldrar där ute tänker igenom en gång extra och motiverar era barn att skaffa sig en fysisk aktivitet – ja det tar tid att skjutsa, ja det kostar ofta en slant. Men det är väl värd investering både tidsmässigt och pengamässigt för dina barn framtid!

    Här har du texten 😘 Min blogg nouw.com/missj
    Vi bor i London just nu men flyttar hem till jönköping nästa veckan. Har en son som är 2 år gammal – ifall du vill inleda med något 😉

  • Läsarna delar med sig/gästblogg

    Gästblogg – Linnéa

    Innan jag berättar min historia vill jag först tacka Becka för platsen i hennes blogg! Du är en fantastisk vän och otroligt stark kvinna som ska vara stolt över hur fin blogg du utvecklar

    Sedan vill jag säga att om du är en känslig läsare bör du kanske hoppa över att läsa detta långa inlägget…

    7 augusti 2013 tog jag ett graviditetstest. Det visade positivt och jag väntade mitt första barn. Jag var otroligt glad över att äntligen få barn och få bilda min egen lilla familj.

    I november var jag på mitt första rutinultraljud. Det visade att jag var beräknad till den 5e April 2014 och att det var en flicka jag väntade. Lycklig som jag var gav jag bebisen namnet Vanja.

    Min mage växte snabb och lyckan lös om ansiktet på mig. Jag började plannera för vad som väntades och handlade saker till min älskade dotter. Jag målade om spjälsängen, tittade på vilket skötbord som passade mig bäst, och köpte kläder som hon skulle åka hem från BB med.
    Inget kunde stoppa mig och jag var redo för att bli mamma.

    16 december sökte jag akut till förlossningen pga enorma smärtor i magen. Blodprover och urinprover togs, ultraljud gjordes 3 gånger, cirkulation och blodflöde undersöktes och jag blev kopplad till ett CTG. Ovetandes om vad som väntade låg jag med oro, ångest och tårar i ögonen och lyssnade på det pickande ljud som var hennes lilla hjärta. ca var 10e minut kunde man höra att hjärtrytmen sänktes och det slog allt långsammare och jag förstod att något inte stod rätt till.

    Proverna hade kommit tillbaka och det visade att cirkulationen och blodflödet i navelsträngen var inte som det skulle, fostervattenmängden var låg och V var väldigt liten för att vara så långt gången i graviditeten. Läkarna sa att min dotters situation var försämrad det var väldigt liten chans att hon skulle överleva. Men "hoppet är de sista som överger oss" sa dom och dom skulle göra allt vad dom kunde för att hon skulle bli bra.
    Extra kontroller bokades in och eventuellt akut kejsarsnitt diskuterades och sedan fick jag åka hem.

    Tiden hemma var fruktansvärd. Att gå och inte veta om man ska få ett levande barn eller inte var fruktansvärt.

    Humöret höjdes lite vid första återbesöket i december. Hjärtat var inte lika ansträngt som förra gången och värdena var inte försämrade iallafall. Men trots det visste man att V inte mådde bra och jag fick sprutor som skulle hjälpa till att utveckla lungorna och de andra organen så om jag skulle förlösas tidigare fanns det en chans för henne att överleva.
    Sista återbesöket bokades in och åter igen var jag hemma…

    På morgonen samma dag som återbesöket, den 23 december vaknade jag med en konstig kännsla i kroppen och magsmärtor som tydde på sammandragningar. Jag ringde till läkaren och vi kom överens om att jag inte skulle vänta på den avtalade tiden utan fick komma in direkt.
    Väl inne på förlossningen skulle dom koppla CTG på magen men hade svårt att placera det för dom hittade inte hjärtljudet. Istället blev jag skickad till ett ultraljud men det visade heller inget hjärtljud. Två läkare undersökte mig men dom båda kunde konstatera att det fanns ingen hjärtfrekvens kvar.

    Tiden stannade upp en kort stund men för mig kändes det som en evighet….hon levde inte längre. Min dotter gav upp i min mage.

    Jag minns inte så mycket av vad som hände sen men jag fick stanna kvar på avdelningen och två dagar senare, den 25 december förlöste jag min döda dotter.
    Jag kommer dock aldrig glömma tiden efter förlossningen. Under hela mitt liv kommer jag minnas hur jag höll min livlösa dotter och försökte värma henne med en filt när hon blev kallare och kallare om kroppen. Men inget hjälpte.

    Nu är ett foto av henne det ända jag har kvar men hon finns i mina tankar och i mitt hjärta. Jag är stolt mamma till en ängladotter

    Läs gärna mer om min vardag idag, 4 år senare, på min blogg @nouw.com/evasaralinnea
    Där kan du ta del av mitt liv idag som sambo och mamma till en son på 1 år.

    Kram så länge och tack igen till fina Becka

  • Läsarna delar med sig/gästblogg

    Gästblogg – Karoline

    Sociala medier blir en allt större del av våra liv, på gott och på ont men hur mycket påverkar det oss egentligen?

    De sociala medierna har oftast en positiv inverkan på samhället i stort och är en bra plattform där personer kan skriva med varandra. Den största nackdelen dock med dessa sociala medier enligt mig är att människor inte möts fysiskt i samma utsträckning som innan sociala media kom till. Det finns också en risk att man använder de sociala medierna för annat än det som det faktiskt är till för och det är ju den biten som är det mest negativa. Jag använder mina medier hela tiden , varje dag och jag älskar att man kan nå ut till så många , bara genom att dela en bild på Instagram eller skriva ett inlägg på Facebook . Men man måste vara försiktig. Tex ta inte bilder direkt från Google , om du vill använda till din blogg eller annat , så måste det vara lagliga bilder från tex pixabay. Tänk oxå på att inte dela bilder på någon annan person om du inte frågat om det är okej , men det tror jag ni har koll på. Mitt absolut bästa tips om jag ska säga något relevant , är att marknadsför det du gör , du kommer ingenstans med dina kanaler om du inte är med i grupper och delar dina inlägg .

    Jag vet inte riktigt vad jag mer ska säga om detta ämne mer än att det påverkar oss som individer , tror den flesta kan relatera. Ovae4t om man gillar sociala medier eller inte så kommer det alltid vara deg son vi ägnar mest tid åt, man skickar ju inte ens sms längre , det är Messenger eller snap som gäller . Men jag gillar sociala medier och jag jobbar hårt för att nå toppen , dit jag vill. Och jag vet att många andra oxå har det som mål.

    Med det sagt , ni som vill får gärna kika in min blogg som ni finner HÄR och följer ni mig på Instagram så följer jag er självklart tillbaka. HÄR har ni min Instagram. Skriv gärna dina åsikter kring detta. Kul att se om fler tycker som jag. Kram Karoline

  • Läsarna delar med sig/gästblogg

    Gästblogg – Christer

    Till en börjar vill jag tacka för att jag fick gästblogga här hos dig!

    Jag hade tänkt skriva om ett ämne som jag personligen brinner lite extra
    för, självklart handlar det om tatueringar. Kanske inte så självklart
    men det är iallafall det jag ska skriva om!

    De flesta som läser min blogg vet att jag har ett par stycken på både
    ben och armar, den första jag gjorde var den på min högra arm som är en
    hyllning till min dotter, den andra jag gjorde blev en stjärna med
    siffran 78 i sig.

    Föga anande jag då att det hela skulle sluta med att jag hade tatuerat
    en halfsleeve, det är den här jag hade tänkt berätta lite mer om.
    Tatueringen är egentligen en massa olika delar som bildar en helhet, den
    består av tre stycken stjärnor som symbolisera mig och mina två syskon.
    Andra delen är ankhkorset som i mitt fall symbolisera livet och frihet
    då just det här korset ha vingar. För att komplettera det hela så
    gaddade jag in tecknet Aum, en symbol för världssjälen och hela universum.

    På underarmen som är den tredje delen har jag texten ”Memento Vivere”
    som är latin för ”Kom ihåg att leva”, fjärde och sista delen på
    halfsleeven är alla moln som är runt alla dessa tecken och texter. Jag
    valde just moln för att det kan symbolisera så mycket, i mitt fall att
    jag alltid haft högflygande planer i mitt liv.

    Alla tatueringarna ja har är designade och ritade av mig själv, det blir
    inte mer personligt än så här.

    För att komma till Christers blogg så tryck på länken 😊

    http://christerholm.nu